Vet att jag varit väldigt inaktiv här på sistone, men mina trogna läsare verkar vara kvar och det gör mig glad! Anledningen till min inaktivitet har varit många, en av dem är att min dator klappade ihop för några dagar. Men som tur är har man ju kontakter! Sen har jag varit sjukt trött i kropp och själ. Orken har helt enkelt inte funnits..
Idag har jag varit hemma från jobbet, hade feber igår och imorse. Får se om jag jobbar imorgon men det lutar väl åt att jag blir hemma. Känner mig inte helt hundra..

Jag kom nyss hem ifrån Karolinska sjukhuset där min farfar ligger sedan 6 dagar sen. Och jag tycker så synd om honom. Han verkar så liten och ynklig där han ligger. Han är trådsmal och kan inte göra något själv. Idag fyller han 88 år. Anledningen att han ligger på sjukhus är att han för en vecka sedan ramla han ihop i badrummet. Han har då lyckats trassla in sig bakom rören under handfatet och sedan legat där i ca 17 timmar. Under den tiden har han tappat blod från stora, otäcka sår i huvudet. Det var hemtjänst som i tisdags ringde pappa då de inte kom in i lägenheten och pappa fick åka dit för att öppna dörren. Pappa, som trodde det värsta, ville inte ggå in i lägenheten utan det fick vårdarna göra och när de kom in hade de bara utropat;"Herregud, det är blod överallt! Ring ambulansen!" Ambulansen hade kommit och de hade fått slitta bort rören för att få loss honom. Han hade varit ganska förvirrad och hafr massa blåmärken och sår på kroppen.
Idag minns han inte att han ramlat. Han vet knappt vart han är någonstans. Han verkar ha en enorm ångest för att vara ensam. Men på ett sätt är jag glad att han ligger på sjukhus. Där har de uppsikt på honom. Han ligger i en varm säng med folk omkring honom. Han har ju varit ensam sedan farmor dog för 3 år sedan..
Jag och farfar har aldrig haft någon bra kontakt. Han är en speciell människa som är svår att komma nära. Men jag vill inte att han ska vara ensam. Tror dessvärre inte att det är så lång tid kvar för honom. Han lider av dödångest, men säger själv att han inte orkar mer..

Mina tankar finns hos honom, och jag hoppas han slipper lida. Han är ju trots allt min fars far. Utan honom hade jag inte funnits.

Och imorgon är det Lucia. Morfar skulle ha fyllt 73. Det är ett par tuffa dagar jag går igenom just nu...