Har precis kommit hem till pappa efter att ha suttit i 2½ timme hos krispsykologen. Just nu är jag bara så trött. Trött på att jag spänner mig och är lite rädd för allt och alla, trött på att det enda jag tänker på är "det som hände" och det är allt jag pratar om. Att jobba idag (även om det bara var 2½ timme jag jobbade) var jobbigt då jag spände ögonen i alla och undrade om de utgjorde nått hot?

Enligt psykologen är det bra att jag pratar om det, att jag bearbetar det. Att jag fyller i alla hål som jag inte minns. Att jag ger mig upp i sadeln igen. Jag kommer att komma över det här. Jag kommer att gå till jobbet även om det känns jobbigt. Jag vägrar bli ett offer! Jag ska komma över det här!
Så är det bara.